It´s alive!

Jorå. Jag lever.
Jag har varit förkyld och hemma hela veckan, och det finns ingenting som får mig mer självömkande än att vara borta ifrån jobbet. Men nu ser jag ljuset i tunneln. Idag är jag ganska pigg.

Under dessa dagar då jag inte orkat göra annat än att ligga i sängen och glo på habil tv-underhållning (det inkluderar lättsmälta filmer också) så har jag upptäckt ett mönster i mitt filmtittande. Jag har nästan uteslutandet glott på dåliga skräckfilmer.
Men jag älskar det! Jag har sett två bra också, och en Anakondas-dålig film så den räknas inte in i kategorin dålig skräckfilm. Hänger ni med?
Jo. En dålig skräckfilm kännetecknas av dåliga effekter, halvuselt skådespeleri och gärna lite humor. Oftast är dom gjorda på åttiotalet också.
T ex: Besökarna. En svensk skräckfilm från 1988 med Kjell Bergkvist och Johannes Brost. Ni hör väl själva hur bra den är?! Den får ju bara två bananer av fem i betyg, för det är ju en dålig film. Men bra.
Jaja, ni som fattar ni fattar. Ni andra får väl hoppa över det här inlägget.
Eller ta Ondskans hus som ett annat exempel. Den innehåller nästan allt en bra dålig skräckfilm bör innehålla. Kannibaler i S&M-dräkter, ghettogangsternegers, ett galet syskonpar, one-liners, läskiga barn, och Zombies. Say no more.

Jonne kommer skämmas när han läser detta, så jag ska inte tjata mer :)
Ikväll bör väl ordningen återgå till det normala så jag kan se en bra film nu när dimman börjar lätta inne i huvudet...

Vi hörs kompisar!